Det är alldeles för många människor som läser den här bloggen -folk från mitt förflutna som jag inte vill ha något att göra med, gamla ex jag inte vill tänka på, etc. Så den är härmed avslutad, och en ny är öppnad. Adressen dit kommer jag dock inte publicera; vill ni ha den får ni skriva en kommentar i detta inlägg och uppge antingen er mailadress eller bloggadress så jag kan meddela er den. Den kommer även ha en skyddad del, men alla kommer vara välkomna till den nya öppna delen.

Till er som följer med ses vi igen, och till er som inte gör det -ha ett bra liv!
All kärlek.


PS: Inga kommentarer publiceras till detta inlägg

Jag drömde hemska saker inatt, om människor som inte finns. Trots att människorna inte finns så lyckas den värsta av dem med bedriften att läsa min blogg, och jag är fortfarande arg på honom.
Så du, mannen som inte finns, en liten varning:

Våldtar du mitt barn så dödar jag dig. Långsamt, plågsamt och fullt av tortyr.
Skadar du mig så skadar jag dig.

Håll dig borta från mina drömmar, okej??

Morfar. Älskade, älskade morfar. Två år sedan du försvann. En sekund, och samtidigt en oändlig evighet.
Jag är så glad att jag var där. Så glad att jag hann berätta hur mycket jag älskar dig. Så glad att du slipper känna smärta mer, så stärkt av vetskapen att du har det bra.
Samtidigt är det så svårt.

Varje dag, varje timme, vill jag dö. Jag har aldrig skrivit detta i min blogg tidigare, men... de sista veckorna har jag försökt begå självmord två gånger. Båda gångerna var det nära att jag lyckades. För din skull skriver jag ut det i bloggen, morfar. För det var din kärlek som stoppade mig den ena gången. Dina händer som grep tag i mina axlar. Jag är inte perfekt, och vår familj är nog den värsta i universum. Den sjukaste. Ibland försöker jag förklara om ditt hem för folk, men ger upp efter bara några meningar. Hur ska jag någonsin kunna hitta ord för sådant lidande?
Men samtidigt finns så mycket kärlek. Kärlek som når genom allt, som räddat mitt liv och även de andras. Kanske är döden en välsignelse även på andra sätt än de vi ser. Kanske ger det oss möjligheten att älska varandra på ett annat sätt.

Jag älskar dig morfar, och jag saknar dig. Jag längtar tills vi ses igen, och jag vet att när jag dör kommer du stå där och vänta på mig. Och jag vet att du vakar över mig och de andra. Jag vet att du ser på när jag skär mig, ser mig när jag gråter och vill dö. Ser din fru och hennes lidande. Ser dina barn och ger dem styrkan att orka. Vakar över din familj samtidigt som du umgås med den del som finns hos dig. Jag vet att du är lycklig, och det är mer värt än att få ha dig här hos oss. Jag älskar dig, nu och för evigt. Vi ses igen.

Jag mår bra idag. Ingen ångest.

INGEN ÅNGEST!

Att inte ha ångest är för mig lika stort som att vinna elva miljoner på lotto för andra människor. Det finns inte ens på världskartan, men jag har en ångestfri dag. Jag är helt överrumplad, vet inte vad jag ska göra.. sitter mest och fnissar exalterat. Jag tror att jag hamnat i en lyckochock =)

Nioåring våldtogs och gjorde abort, nu fördömer hela katolska kyrkan henne. Artikeln finns här. Och den gör mig så jäkla arg!!!! "Liv måste försvaras" -flickans liv då? Hon är för fan ett barn!!

Jag ska sluta läsa nyheterna, jag blir bara arg. Jag har all respekt för religion, men inte ett uns av respekt för dess utövare. Jävla idioter!!

Jag byter lösenord till min skyddade blogg nu, då jag har mer unika läsare än antal människor jag gett lösenordet till...
nu kör vi så här: alla som vill ha lösenordet får meddela mig det via sms. Om du inte känner mig personligen kommer du förmodligen inte få lösenordet. Okej?

Iväg till jobbet nu.. ha en bra dag!

På helger ringer alltid de roligaste kunderna. Ofta är det invandrare som är 40 år eller äldre som säger "ursäkta" innan de ens börjar fråga, vilket gör att jag bara vill krama om dem allihopa! Och så hade jag en som kallade mig "damen" flera gånger, och avslutade med att säga "tack så mycket gumman, ha ett underbart liv nu".  SÖTNOSAR!!

Annars har jag inte så mycket att säga. Jobb, jobb, jobb... usch. Vi hörs när jag vaknat till liv igen!

 Den sista dagen på min korta sjukskrivning hade jag tänkt tillbringa ensam, men planerna ändrades och det är jag glad för! Min älskade kusin Ellinor följde med på lägenhetsvisningen (liten etta men ganska okej ändå), och sedan tillbringade vi ett par timmar på stan. Åt lunch på La Baguette, besökte bögcafét (eller RFSL's lokal om man ska kalla det vid sitt rätta namn), tittade i affärer och köpte böcker. Tre nya av min favoritpsykolog Torey Hayden och två andra som verkar bra =)

Imorgon ska jag börja jobba igen.. jag har bara varit sjukskriven i fyra dagar men det känns ändå jobbigt att gå tillbaka. Dessutom jobbar jag helg, blä... men men. Allt löser sig alltid på något sätt.
Kärlek!

Jag läser intervjun med Anna Odell i dagens DN -ni vet, den så kallade "konstnären" som fejkade ett psykotiskt tillstånd och lades in på psykakuten eftet ett "självmordsförsök". Artikeln finns här och den gör mig rasande! Inte nog med att hennes agerande förstör för alla som verkligen behöver hjälp; hon kommer dessutom med massa idiotiska kommentarer.

"jag har kommit fram till att det är mer ansvarsfullt mot dem som någon gång lidit av psykisk sjukdom att avvakta med att försöka förklara vad det är jag gjort tills det finns att se för alla."
-Nej, det är det inte. Vi väntar spänt på en förklaring, och ju fortare du klämmer ur dig den desto bättre är det.

"den moraliska problematiken jag stod inför kan rättfärdigas med mitt syfte, min kunskap om det jag gör och mina erfarenheter av psykisk sjukdom"
-Ungefär samma sak som att det inte spelar någon roll om jag misshandlar en oskyldig människa eftersom jag själv har erfarenhet av att bli misshandlad och tror att det kommer göra offret starkare i slutändan.

"konst har alltid varit gränsöverskridande. Konstnärer, precis som journalister har en uppgift i samhället som gör att vi måste få röra oss lite i utkanten av det tillåtna om det finns viktiga motiv"
-Det är en jävla skillnad på att "överskrida gränser" på ett okej sätt och på detta sätt. Du Anna, du har inte rört dig "i utkanten av det tillåtna", du har förstört ännu mer för folk som verkligen behöver hjälp och du har fått folk som är psyksjuka på riktigt att må ännu sämre.

"Jag har också haft kontakt med några av de personer som stannade hos mig på Liljeholmsbron, och de har försäkrat mig om att jag inte på något sätt har har kränkt dem"
-Okej, men har du haft kontakt med någon av alla de som du faktiskt har kränkt? Någon av dem som inte vågar gå nära psykakuten av rädsla för att man inte ska få riktig hjälp; att de ska tro att man bluffar på samma sätt som du gjorde? Någon av de som får kämpa mot omvärldens skit varje jävla dag, som får slita stenhårt för att bli respekterad trots sina sjukdomar, och som ditt agerande knappast har hjälpt? För de människorna spelar det ingen roll om ditt konstverk har massa lidande i sig; det är fortfarande ingen giltig anledning till att nedvärdera psyksjuka på det här sättet.


Jag gillar inte att hänga ut människor i min blogg, men det här gör mig rasande. Vad Anna gjort är inte att samla fakta till sitt konstverk, eller att "röra sig i gränserna av det tillåtna". Vad hon har gjort är att pissa på hela psykvärlden, både de som hjälper och de som är i behov av hjälp. Och ja, vården suger och behöver förbättras på många sätt, precis som hon säger i artikeln -men det är fortfarande ingen ursäkt. Det är en bortförklaring, och dessutom en jäkligt dålig sådan.

Wie, i veckan ska jag på lägenhetsvisning! En mysig etta med sovalkov, riktigt kök och -tror jag- badkar! Jag har plats åtta i kön, hoppas jag får den!

Jag lyckades somna förut, och sov i fyra timmar! Annorlunda känsla, lite som när man somnar med feber och är lite halvt borta... vet inte riktigt om det var tabletten, den psykologiska effekten av den eller en kombination av båda två, men egentligen spelar det väl ingen roll? Bara jag inte har ångest så =)

Förresten, M! Jag tänkte kommentera din blogg men det verkar inte fungera.. adda mig på msn? Adressen får du av vår vän.

Kärlek till alla, hoppas ni får en bra kväll!

Mana sa något ganska smart idag -något i stil med att "medicinen är din krycka". Well, i sängen med världens ångest är jag ganska benägen att hålla med henne -tio minuter sedan jag tog en tablett och jag tror att jag redan känner effekten.
Inte så att ångesten försvinner, men det känns... lugnare. Tyngre. Jag sjukskrev mig igår, är ledig idag, och imorgon ska jag till psykläkaren. Usch, det låter illa att skriva så... som om jag är obotligt sjuk. Men vafan, det är ju en psykläkare och jag behöver psykhjälp. Det ska väl inte vara så hemskt att skriva om?? Fram för mer ärlighet tycker jag,

Nu ska jag nog försöka sova lite, eller läsa om inte det lyckas. Jag saknar att sova med Manas hundar :P  Jag gick därifrån för två timmar sedan och saknar dem redan. Mana också såklart, men det är liiiiiite mysigare att ha hundar på magen ;)

Läs psykiatrins blogg. Ord är överflödiga; bara läs.

Någon gång, när jag kan hantera mig själv, ska jag vara med och förändra. Det ska inte gå till så här. Det får inte göra det. Jag ska kämpa, för mig och för alla som inte kan göra det själva -om det så blir det sista jag gör.

1. Drick inte en halv liter likör på tre minuter -inte ens om den är utblandad med en deciliter Fanta. Speciellt inte om du är övertrött och ångestfylld. Kroppen får en sockerchock, ångesten blir värre och fyllan går över efter bara en timme. Ingen bra idé helt enkelt.

2. Ta vara på dina vänner. En dag kan det hända att de springer ut i natten utan att du hinner springa efter, och då kan det hända att de verkligen tar livet av sig på riktigt. Visa att du älskar dem innan det är för sent.

3. Om man springer barfota i snö och minusgrader gör det ont i fötterna.

4. Känslor försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem.

5. Om du nu är så dum att du dricker den halva litern likören på tre minuter, låter bli att ta vara på dina vänner och låtsas som att du inte alls har vissa känslor; lägg dig för fan inte och sov tre decimeter från killen du är halvt förälskad i. Det blir inte bara jobbigt för dig; det är inte schysst mot honom heller. Dessutom blir du oftast benägen att gå hem innan alla vaknat, vilket gör att du ligger ensam och förbannar dig själv för att du är en usel vän och tror att alla hatar dig.

6. Och när du kommit hem och lagt dig ensam i sängen för att undvika oroliga blickar på färska skärsår, lyssna inte på låtar med texter som "det gör ingenting om du dör, det är bara bra om du dör". Lyssnar du tillräckligt mycket kan du börja tro på det.

Nu är vi alla lite klokare, eller hur?? Nästa helg tar vi det lugnare =)